Jag föddes hösten 1939 i norra Ångermanland. Min far var vad man kallar för ”kronotorpare”. En arrendator, som arrenderade mark av staten (som kallades kronan, därav namnet). För många av dagens moderna människor med TV, datorer, internet, mobiltelefoner och pixelkameror, är nog min bakgrund att hänföra till artonhundratalet. Ibland känns det som jag representerar en annan art som lever på övertid.
Min bakgrund är kanske inte så udda som många kan tro, utan många i min ålder som är födda i Norrlands inland känner säkert igen sig. Isolerade i små byar i väglöst land. Ingen elektricitet, eller indraget vatten och avlopp. Så var vardagen för tusentals människor på trettio/fyrtiotalet.
Det var inte bättre förr
Låt oss ta bort den myten. Det var ett hårt liv för överlevnad men vi hade något som den så kallade moderna människan saknade, nämligen tid. Jag upplevde överhuvudtaget aldrig stress. Visserligen var dagen fylld med göromål. Från gryning till kväll. För ett barn var djuren, skogen, sjöarna den sagovärld som fantasier speglade sig i. En värld där naturväsen och annat oknytt hade sin givna plats. Var de fantasier? Jag är numera inte så säker på det. Allt för många upplevelser i min barndom visar på motsatsen.
Jag är yngst av sex syskon. Mitt barndomshem finns inte kvar annat än som ruiner och i mina minnen. Efter avslutad skoltid som sträckte sig över sju år började jag att jobba. Så var det. Ingen varken ville eller hade samvete att ligga föräldrar till last utan var och en fick tidigt bidra till försörjning. Jag började som lärling till rörmontör och efter den sadlade jag om och utbildade mig till snickare/timmerman.
Mitt liv stakades ut av sig själv. Efter avslutad värnplikt flyttade jag söderut till Stockholmstrakten dit mina bröder flyttat. Jobbade som timmerman på många byggen men jag trivdes aldrig i den pulsen utan längtade ständigt tillbaka till Norrland. Gifte mig och efter några år fann jag mig boende på Lidingö. Min dåvarande fru fick mig med i den meditationsvåg som gick över Sverige på sjuttiotalet.
Hur det började
Sommaren 1976 följde jag med mera som utfyllnad till den grupp som samlades. Förstod överhuvudtaget inte vitsen med att sitta tyst i halvskymning med slutna ögon och söka efter inre upplevelser och harmoni. Jag var trött efter dagens arbete och tyckte dessutom att det var väldigt tråkigt så jag somnade varje gång som vi satte oss ner i gruppen. Det pågick någon månad till hösten 1976. Vid ett sådant tillfälle, men nu i en annan grupp, vaknade jag upp och såg hur de förundrat såg på mig. Jag bad om ursäkt för att jag somnat men de viftade bort det.
